.. och så sjönk jag ner där jag stod.
När jag gick hem från skolan idag gick jag för en gångs skull gångvägen förbi elevhemmet. (Elevhemmet = studentlägenheter och inget psykställe för problembarn som det låter som.) När jag gick på den vägen fick jag ett sms av en kille jag var tillsammans med när jag var 15. "Jaha, vad vill han nu då?" tänkte jag eftersom vi knappt tittat på varandra på två år.
"Julia stanna o vänta."
Jahapp. Stannar och vänder mig om, ser en lång kille en bit bort så jag ställer mig och väntar. Han går jävligt segt så jag skriker "men hallå skynda dig lite då, spring!" och skrattar lite. Sen tar det ett par sekunder, så svänger killen av på en annan väg. Samtidigt får jag ett nytt sms av killen som skickade innan.
"Så, nu har jag kollat klart, nu kan du gå."
Så går det upp för mig att jag har skrikit åt en främmande människa att han ska skynda på lite så jag slipper stå där och vänta, samtidigt som killen antagligen sitter inne i sin lägenhet på elevhemmet och tittar och skrattar. Först kände jag mig en aning bortgjord men sen skrattade jag för mig själv resten av vägen hem. Tur att man kan ha kul åt sina missöden iaf.
Hahahaha jag tror jag dööör. Oj vad jag fick skratta nu hihi. Du är rolig du Julia. Ja du ungefär lika pinsamt som när man står frysdisken och pratar med sin kille eller en kompis för fulla muggar, helst om nåt vädigt privat också :-) för att sen upptäcka att personen inte alls står bakom en utan en vilt främmande människa. Den har jag lyckats med mååånga gånger haha. Enda fördelen med det du va med om var ju att du slapp möta personen öga mot öga haha.
