När jag skrivit förra inlägget om "små och stora" problem så kom jag på att Egoina skrivit något liknande förut. Jag letade i hennes arkiv och hittade det. Precis det jag menar! Här är en printscreen på det inlägget, fastän det stod typ exakt det jag menade men med lite andra ord.



.. och hur rätt har hon inte? Det stämmer så jävla mycket. Det inlägget hon skrev blev som en "uppföljare" till ett annat inlägg där hon skrev om hur hon blev dumpad av sin kille och mådde piss. Där hade Anna (kommentaren längst upp) lagt en sån kommentar där hon "trycker ner" Egoinas problem bara för att hon själv "hade det värre". Jag blir så arg på det! Publicerar det inlägget också:



.. och återigen har hon SÅ rätt i allt hon skriver. Jag har varit där och det är hemskt. När man mår så dåligt att man varje natt önskar att man inte vaknar upp på morgonen. Att man slutar se sig för när man går över vägen, knäpper upp bältet i en halvfarlig bilfärd och till och med försöker linda in sig i under täcket och i sängkläderna så hårt innan man somnar att man hoppas att man kvävs av syrebrist under natten. Och som om det inte vore nog så finns det alltför många kompisar som tycker att "det är väl inte så farligt", "det finns mycket värre saker", "det händer alla någon gång" och "hur ska du kunna ta andra problem i framtiden om du reagerar sådär för något sånt?". Man kan inte tänka så! Det kommer ta lång tid innan jag glömmer ett sms jag fick samma dag jag blivit dumpad. Jag skrev, helt knäckt, till en nära kompis ungefär "Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag har ingenting kvar". Svaret blev nästan precis såhär: "Tack för den, där kom det. Nu vet jag hur mycket jag betyder. Hejdå" och sedan hörde jag inget på förvånansvärt lång tid. Inte direkt vad jag behövde.

När någon mår dåligt - lyssna. Och döm inte ut. Och tänk inte att det är en bagatell eller något man inte behöver vara ledsen eller deppig för. Alla reagerar på olika saker. Det du tycker är en liten fjantsak kan någon annan må otroligt dåligt över, och tvärtom såklart! Man kanske inte alltid förstår hur någon annan känner sig, men man kan iallafall försöka. Sen att man undviker folk (kompisar!) när de har problem förstår jag inte, bara för att man inte "orkar med". Då ska man inte heller alltid förvänta sig hjälp med sina egna.