Jag vet inte
Jag har suttit och läst en blogg sedan klockan 7 och jag bara grinar och grinar. Hon som skriver bloggen hade en dotter på 6 år som fick cancer och efter 10 månaders kamp dog hon. Det är så sorgligt att det finns inga ord och jag har fortfarande inte slutat grina trots att jag har stängt ner bloggen. Extra illa för att Elsa också är 6 och jag ser bara henne när jag läser.
Tänk att var tredje människa kommer få cancer någon gång i livet. Kanske drabbar mig? Kommer antagligen drabba många jag känner. Och om var tredje av mina småsyskon får det kommer det drabba tre av dom. Vilka? När? Överlever dom? Det kanske till och med blir jag. Men hellre jag än någon av dom såklart.
Åååh varför skulle jag börja deppa nu då.. kanske är bättre att stänga av den hemska verkligheten tills den dag det drabbar en på riktigt. Eller? Sedan jag såg filmen "my sisters keeper" eller "allt för min syster" som den heter på svenska, har jag varit ännu mer rädd att det ska hända mina syskon något. Jag skulle aldrig klara det! Aldrig någonsin. Det allra sämsta med att ha många syskon är vetskapen att dom kommer dö. Varendaste endaste dag tänker jag på det och hoppas att jag blir den första att dö så jag slipper vara med om det.
Förresten, ni som blev berörda av filmen jag nämnde. Läs Anna-Marias blogg HÄR. Om ni inte blir berörda av den vetetusan. För varje gång Lovas namn nämndes eller en bild på henne kom upp sprutade mina tårar ännu mer. Och sen tanken på hur många andra familjer som får gå igenom nåt sånt här. Fruktansvärt är inte nog.
Vila i frid Lova! (Bilderna lånade jag från http://bambinidolce.blogg.se.)
har följt hennes blogg länge trodde verkligen d började gå åt rätt håll så dog hon:(
har du läst www.denstarkastestjarnan.se ?? annars gör d från början:(
Min bror har varit svårt sjuk i cancer. Han är bara fyra år äldre än jag och man tänkte aldrig tanken på det innan det inträffade. Allt gick så fort och även om läkarna tillslut kunde konstatera att han var frisk, så var det dumt att andas ut. Cancern är på väg tillbaka och denna gång mer allvarlig än innan - och chansen att han överlever när det spridit sig är minimal. Men jag fortsätter hoppas. Han är ju min storebror, någon som jag kanske tog en aning för givet innan.
Man lär sig av allt som händer. När pappa dog så insåg jag att livet, trots allt, går vidare. Även fast det fortfarande gör så jäkla ont, så måste man fortsätta leva. Så mitt tips till dig är att leva varje dag, som om det vore den sista. Man vet aldrig när någonting händer. Var lycklig över det du har, förstör inte dina dagar med att oroa dig för vad som kan hända - när det kan hända - om det händer. För om du en dag hamnar där, så klarar du det.
o här sitter man o bloggar om sina smycken o meningslösa hudprodukter. fan vad bortskämd man är. den där bloggen får en att inse vad som verkligen betyder något i livet.. so sad:(
Min bror dog i cancer när han var liten, jag var ännu inte född men det tog självklart hårt på mina föräldrar. Cancer är den värsta sjukdomen som finns, vet inte hur många släktingar och folk i min närhet som har drabbats, och flera har även dött.. Helt sjukt att det ska finnas något som tar våra närmaste ifrån oss... Min bror var bara 8 år när det hände, någon så liten borde få en till chans...
min mamma och min lillasyster har cancer , båda dör snart, hemskt att man har sådan otur :(
har suttit i flera timmar och läst igenom hela sjukdoms kategorin, så himla sorgligt, och vid döds inlägget föll tårarna handlöst ner i mitt knä, fy så hemskt! Vila i frid Lova<3
